Sophia

Det gick väldans bra att hoppa idag till en början. Det kändes riktigt bra. Så stannade min häst. Jag skulle ta hindret i trav på en volt. Det kändes inte bra redan i anridningen, men tänkte äh vi kör på det. Han stannar och backar bakåt. Självklart åker jag framåt över halsen och av ner i backen. Landar på huvudet och viker åt sidan med kroppen.
Frågan hur gick det viner förbi mig. Bra tror jag. Mamma sa att jag såg helt groggy ut. De trodde jag hade brutit nacken av mig. Jag ställde mig på alla fyra medan mamma ringde efter ambulans. Det kändes emellan skulderbladen och neråt i ryggen. Och lite i nacken. Men fick lov att flytta på mig för de andra ville fortsätta att hoppa. Så jag reste mig upp och gick neråt sargen. Men det gick som i svallningar över ryggen med ömhet.

Väl vid sargen så lade jag mig ned igen, eftersom man ska ju ligga ner om man skadar nacken. Egentligen inte flytta på sig överhuvudtaget. Ambulansen kom och personalen var så trevliga. De kände på ryggen och frågade hur det kändes. Jag förklarade att det ömmade och var det kändes och så. De trodde inte att det var någon fara. De till och med ringde och rådfrågade en annan läkare. Så jag behövde inte åka in till sjukhuset.

Ambulansmännen säger att ridning är den farligaste sporten. Men nu kan ju jag säga att det blir ingen mer hoppning för mig på ett bra tag. Nu ska jag koncentrera mig dressyren och lära mig rida från grunden igen. Har alldeles för taskig balans för att hålla på med hoppning, iaf när det handlar om att rida vår häst.

Men det känns som jag har haft änglavakt ikväll eller vad tror ni?
Fast samtidigt känns det oxå lite skrämmande att tänka på att jag var så nära på att bryta nacken av mig.

Puzz och Kram
//Zozzo